Igår var jag extremt poetisk. Satt på båten i solen medan den seglade på vattnet. Det var så extremt varmt! Synd bara att jag inte vågade bada -.-... Men det var inte värt det, vill INTE bli mera sjuk. Men grejen är att jag kom på hur mycket kärlek vi egentligen har omkring oss fast vi inte vet om det. Till exempel som Filippas kommentar i mitt förra blogginlägg. Den gjorde mig så glad! Hoppas bara att hon menade så som jag fattade det... 

Och när Anna-Karin sa någonting om att det var jätteskönt att jag hjälpte henne att få rätsida på saker vad gällde ett jobbigt skolarbete. Eller när min käraste farmor skickade ett mail om hur mycket hon tycker om mig. Eller när Hugo tittar så där på mig så att jag blir alldeles varm, eller det faktum att han följer nästan varje steg sag tar. Eller när han gnuggar huvudet sådär gosigt mot mitt ben... (var det bara jag som tyckte det där lät snuskigt!? Det var i alla fall inte så jag menade. :P)

Men sen så kom jag på att jag nog snöat in mig väldigt mycket på just den kärlek jag får från Hugo. Titta bara på texten ovan! Många meningar om Hugo. Men kärleken från honom är ju så stark! Den är överallt, den sprakar och värmer och rör om. Jättemycket. Men det kan bli lite jobbigt också. Han följer bokstavligen nästan varje steg jag tar. Men det är ju så det är med kärleken. I vilken form den är.
 Jobbigt.

Men det jag vill säga är i alla fall att nämnda personer plus hundar plus mångamånga till betyder jättemycket! Känn dig träffad!


Finns det överhuvudtaget någon bild som passar?